Det finns några dramatiska
symtom på växter som inte är orsakade av skadegörare och som kan dyka upp till
exempel på våren när det är brist på ljus eller när svängningarna i
vattentillgång och luftfuktighet är stora.
Ödem
beror främst på att plantan tar upp mer vatten än den kan avdunsta och drabbar
till exempel om det plötsligt blir ett väderomslag från sol till mulet väder
samtidigt som vattentillgången fortsätter att vara hög. Överskottet på vatten
kan få en del av växtens celler att svälla upp så mycket av vätsketrycket att
de bildar bulor som till sist kan sprängas. Ödem bildas ofta bara på bladens
undersida och mellan bladnerverna. Där kan man se det som ojämna knölar eller
korkbildning. På till exempel hängpelargon kan ödem lätt förväxlas med skador
av amerikansk blomtrips
, Frankliniella
occidentalis men tripsskadorna brukar främst drabba unga blad medan ödem
främst syns på äldre blad.
Intumescence (svenskt namn
saknas)beror främst på brist på UV-ljus. Den ger samma typ av skada som ödem,
båda handlar om att cellerna sväller och bildar bulor eller spricker. Det är
också ungefär samma växter som drabbas av båda fenomenen. För intumescence
verkar symptomen lika gärna komma på översidan som på undersidan av bladen och
de kan komma även direkt på bladnerverna. På till exempel Cleome är
intumescence ganska vanligt tidigt på säsongen men när det blir ljusare eller när
plantorna kommer ut på friland så brukar de nya bladen vara symtomfria.
I litteraturen skiljer man
inte alltid på ödem och intumescence och det kan var svårt även i praktiken
eftersom symtomen kan vara så lika. Vissa växtslag kan vara känsligt för båda
fenomenen. Till exempel verkar tomat drabbas av båda. Tomat, och släktingen
tomatillo, är exempel på växter som kan reagera med väldigt dramatiska symtom i
form av snabbt bildade stora hål i bladen.
Typiskt för både ödem och
intumescence är att de är tillfälliga störningar och så fort vädret och
klimatet i odlingen förbättras så blir nytillväxten symtomfri.
Guttation är ett närliggande
fenomen som inte behöver leda till skador och som är vanligare från sensommar
och framåt. Här handlar det inte om cellsprängning utan här pressas vätska ut i
form av droppar från växtens celler. Guttation beror främst på att rötterna har
tagit upp mer vatten än vad plantan behöver, till exempel om det är överskott
av vatten i substratet, eller om plantan inte kan hålla igång sin cirkulation
med hjälp av avdunstning för att den relativa luftfuktigheten ligger nära 100%.
Plantan kan då göra sig av med överskottet av vatten genom att pressa ut det
genom specialiserade celler som till exempel sitter i bladkanten. Guttation
ökar risken för angrepp av sjukdomar som gynnas av bladfukt. När vätskan torkar
in kan det bildas fläckar av de mineraler eller andra ämnen som fanns i vätskan
och i vissa fall kan växten skadas kemiskt av innehållet i vätskan medan den
torkar in.
Risken för guttation kan
minskas till exempel genom en balanserad gödsling, att hålla nere
luftfuktigheten och att undvika att vattna på kvällen.