Bästa läsare,
I veckan författade jag en ledartext om det aparta i att vi har en regering som driver ned bensinpriset till Europas lägsta samtidigt som kontinenten kokar och alla vet att extremvärmen till stor del beror på att människan förbränner kol, olja, bensin, diesel och naturgas.
Det har naturligtvis väckt en del reaktioner, många på ett klassiskt tema: klimatförändringarna är bara naturliga variationer, ibland är somrarna faktiskt kalla, det går upp och det går ner, det regnade på midsommar i förrfjol, det var varmt på 50-talet också. Ingenting har egentligen förändrats.
Man kan ju gå på med grafer och siffror och forskning, men det biter föga. Men jag funderar ibland på hur man är skapt om man framhärdar i det där. Tecknen på att allt har förändrats finns ju överallt. På tv säger de att klimatförändringarna lett till att fästingsäsongen har förlängts, och hittills i år har antalet TBE-fall nästan tredubblats, jämfört med motsvarande period för tio år sedan.
På sätt och vis är konflikter om klimatförändringarna en strid om historieskrivningen, men det är också en strid om våra minnen. Jag minns till exempel att det fanns något som hette vårvinter. Snödrivor, dropp från taken och dagsmeja.
Somrarna brukar jag tillbringa i norra Bohuslän och här blir det liksom tydligt för mig att saker inte är som förr. Var är blåmusslorna? Inte borta, men jag minns dem som många fler.
I stället har ett blekgult, taggigt, sylvasst och stenhårt monster tagit över i havsvikar och tångruskor. Det är det invasiva stillahavsostronet.
Jag läser att ostronet på kort tid blivit den dominerande arten på den svenska västkusten. 2007 observerades arten första gången i Bohuslän och i dag utgör den ungefär två tredjedelar av den totala biomassan av alla mussel- och ostronarter i området.
