En retorik man känner igen, så att säga.
Och den dyker upp på andra platser. Sedan Zack Polanski tog över De gröna i höstas har partiet drivits i en mer populistisk riktning.
Klassiska vänsterpositioner – förmögenhetsskatter, sänkta hyror – har paketerats i ett folket-mot-eliten-narrativ. Och det betalade sig: 300 nya kommunmandat och stora segrar över Labour i klassiska arbetarfästen som Lambeth, Lewisham och Hackney. I ett fyllnadsval i en av Englands fattigaste valkretsar i Manchester i februari gick De gröna från 13 till 41 procent – och tog mandatet från Labour.
I en intressant analys i The Economist föreslås att drivkraften bakom både Reforms och De grönas framgångar är ekonomisk otrygghet. Reform och De gröna samlar två tredjedelar av de väljare som ofta tvingas avstå från mat eller värme. Båda dominerar bland väljare utan eget boende. Båda hämtar väljare som känner låg tilltro till samhället och vill se de politiska institutionerna ”brinna”.
Det är inte ideologin som förenar dem. Det är någon sorts klassupplevelse och misstro mot etablissemanget.
Och kanske är det den verkliga lärdomen från våren 2026: att populismen inte står och faller med starka män. Utan att det handlar om väljarnas erfarenheter, känslor och materiella tillvaro.
Så länge bostadsbrist, arbetslöshet, otrygghet och usel vardagsekonomi förblir obearbetade frågor kommer väljarna att söka sig till dem som åtminstone låter som om de förstår den folkliga vreden.
På så sätt är populismen ett temperament och ett sätt att tala.
Ett verktyg för den som söker makt i vår tid.
Daniel Swedin, politisk redaktör
