Kriget mot Iran måste förstås som en större konflikt om kontroll. Den som kontrollerar flödena av olja, gas och transporter kontrollerar också villkoren för industrin, inflationen, hushållens ekonomi och statens handlingsutrymme.
Vad kan man annars säga när världens största naturgasexportör (USA) bombar landet som av en händelse kontrollerar exporträtten för världens tredje största exportör av flytande naturgas (Qatar)?
Amerikanska naturgasbolag gör nu stora krigsvinster och Europa fastnar allt djupare i sitt fossilberoende.
Ändå ska man ha klart för sig att Europas elpriser inte stigit lika mycket som gas- och oljepriserna. Helt enkelt därför att investeringar i sol och vind redan har gjort energisystemet mer motståndskraftigt.
Det är det här Sveriges regering inte riktigt vill ta in. I sitt agerande beter man sig fortfarande som att krisen handlar om dagspris vid pump. Som om det stora problemet är prissignaler och missnöjda bilister.
Inte så konstigt kanske. I åratal har svensk höger behandlat förnybar energiproduktion som en front i kulturkriget. När EU-kommissionen uppmanat medlemsstaterna att öka den inhemska produktionen av ren energi för att stärka energisäkerheten och minska beroenden har Sverige svarat att vind- och solkraft är för veklingar.
En central säkerhetsfråga har förvandlats till en möjlighet att gräla med miljöpartister. Regeringen och SD eldar hellre på missnöje med vindsnurror än rustar landet.
Så har den svenska högerns energipolitik sett ut länge, bortom drömmar om kärnkraft som ska komma i framtiden.
Men här och nu behöver Sverige krispolitik också. Nya generella subventioner som gör fossilberoendet billigare och skjuter omställningen på framtiden är ju inte krishantering. Det är bara nya sätt att förlänga krisen.
Daniel Swedin, politisk redaktör
