Ökade energipriser har slagit igenom på ett bredare plan

I februari tog inflationen i Sverige ännu mer fart, då stigande energi- och produktionskostnader till slut började slå igenom på den underliggande kärninflationen. Inflationstakten exklusive energi uppgick till 3,4 procent, vilket avviker markant från de senaste 21 årens genomsnitt på 1,4 procent.

Inflationsuppgången fram till och med december 2021 berodde främst på stigande energipriser. Först från januari i år märks till slut ett genomslag av högre energi- och produktionskostnader på andra konsumentpriser, som livsmedel med mera.

Att kärninflationen till slut tog mer fart i februari kan i hög grad kopplas således till de högre energi- och drivmedelspriserna. Drivmedelspriserna i Sverige styrs av det internationella oljepriset. Och de svenska elpriserna följer i stor utsträckning de tyska elpriserna, vilka i sin tur är starkt kopplade till priset på europeisk naturgas. Utvecklingen av både elpriser och drivmedelspriser i Sverige drivs därmed för närvarande i stor utsträckning av det geopolitiska läget. På senare tid har även pandemiläget i Kina haft betydelse.

Centralbanker signalerar att de kommer att lätta på gasen

Att den underliggande inflationen skulle ta fart i februari räknade inte Riksbanken med i sin senaste penningpolitiska rapport. De underskattade därmed inflationen exklusive energi rejält i februari. Prognosen låg på 2,3 procent, utfallet blev som nämnts 3,4 procent.

Med facit på hand, och vetskap om att priset på energi, livsmedel med mera kan stiga ytterligare i mars, kommer Riksbanken behöva revidera upp sina kortsiktiga inflationsprognoser vid kommande penningpolitiska beslut.

Penningpolitiken kan inte göra något åt negativa utbudschocker och stigande råvarupriser. Vad de kan göra är att stärka kronan och dämpa den inhemska efterfrågan vilket ger ett lägre inflationstryck.

Om dagens kris medför att kronan försvagas kan det finnas anledning att agera. En försvagning av kronan mot euron och andra valutor skulle bidra till ännu högre importpriser vilket skulle spä på den redan höga inflationstakten som väntas i år. Växelkurshänsyn är därmed ett motiv för Riksbanken att åtminstone sitta kvar i baksätet och inte hoppa ur bilen om övriga centralbanker börjar röra på sig.