Igår var jag på mycket trevliga Roslagens bokhandel i
Norrtälje och pratade om min bok. Jag gillar verkligen möjligheten att få resa runt i
landet och träffa läsare. Kanske inte minst för privilegiet att det
kommit väldigt mycket folk och lyssnat.
Utom en gång. På NK Bokhandel.
Boken var helt ny, knappt omskriven och det började inte
helt bra. Jag hade pinsamt nog glömt bort författarsamtalet, men upptäckte det
i sista sekunden.
Så jag kastade mig på cykeln och trampade bort till NK. Väl
där fick jag ett underbart välkomnande. ”Vill du ha ett glas vin kanske?”
frågade ägaren. Så där satt man, pompöst egosmekt, i en bokhandelsfåtölj med ett glas vin i
handen och var författare på riktigt. Ovetandes om vad som komma skulle.
Först kom ingen alls
Fem minuter innan samtalet irrade sig en ensam äldre dam in
i butiken och satte sig. Sedan kom absolut ingen alls. Bokhandelsägaren sa att,
det här var ju tåkigt, men vi kunde ställa in om jag ville. ”Eller så kan du ju
sätta dig med henne en stund”.
Jag var ju ändå där. Mitt ego tillät inte att jag ställde
in, trots misslyckandet.
Då klev en banan in i butiken.
En man i full Butterricks-bananoutfit stod plötsligt ibland oss. Men han agerade
liksom inte som att han var där för att lyssna på mig. I stället gick han runt
i butiken och liksom flyttade lite på böcker. Ägaren undrade om hon borde kalla
på vakten. Jag trodde att det var lugnt. ”Vi vet ju inte ens om han är här för
mig.”
Alltså bananen – som befann sig i samma butik där
författaren till Bananrepubliken Sverige just skulle börja prata – kunde ju
vara där i annat syfte.
Dement dam
Så jag började berätta för den äldre damen om min bok. Det
visade sig då att hon inte hade en jävla aning om vare sig vem jag eller
eventuellt hon själv var. Pensionären framstod som lite… hur ska jag säga? En välvillig
som dement bara ramlat in i butiken och sett en stol.
Då slår sig bananen ned vid bordet. Han beter sig lite som,
ni vet, en rymdvarelse som försöker utge sig för att vara människa.
Den mänskliga guleböjen tittade på mig med allvarsam blick
och sa: ”Vi blir fler.”
Han verkade märkligt nog, trots outfit, ha lika liten koll
på vad boken handlade om som dementa damen. Men jag försökte berätta för dem om
Kreab, Sture Eskilsson och hur Sverige hamnade i klorna på lobbyfirmor.
Det var inte helt lätt.
Då skred nästa banan in i rummet.
Banan 2
En kvinna helt klädd i
gult med en hund under armen in och satte sig. Även hon betedde sig som att
rymdskeppet just landat från planeten Zlorrg och första infiltrationsuppdraget
vara att uppsöka människoaktiviteten ”författarsamtal”.
Men det var ändå inte helt uppenbart om hon och banan 1
faktiskt kände varandra.
För att summera. Nu bestod alltså mitt boksamtal av två
bananer, en hund och en dement pensionär.
Detta är vad man i branschen kallar ”tough crowd.”
Rymdpastorn
Om jag berättar den här storyn brukar jag låta den sluta
där. Det är en rätt perfekt dramaturgisk kurva för att få alla att skratta åt
det bisarra författarlivet.
Men det hände en grej till. Som är så konstig att den inte
riktigt fungerar att berätta.
När kvinnan kom in och satte sig sa även hon ödesmättat: ”Det
blir fler.”
Sagt och gjort. Femton minuter in i mina stakande försök att
berätta om hur skolkoncerner fungerar klev den femte besökaren in. Den här var
inte banan. Nej. Inte alls
Han var helt draperad i vitt och bar prästskjorta. Över bröstet satt ett ordensband med rosa text jag inte hann läsa. Pottfrisyren och de
tjocka glasögonen gav pastorn tydliga vibbar av Fox Mulders UFO-spanarkompisar
i Arkiv X.
Rymdprästen var kretsens verkliga auktoritet. Så han greppade mitt exemplar av boken, började bläddra och humma högt.
Vilka var det här?
Ibland ställde gruppen stela frågor jag inte längre vet om
de var konstiga eller om de bara blev det av hela situationen.
Det var också, på grund av hur mycket situationens konstighet fått eskalera omöjligt att kommentera eller ens ställa några frågor.
Vilka var det som satt framför mig? Var det tidningen
Kvartals transgrävgrupp? Högerextremister där för att göra
content? Rymdvarelser? Tvångsutskrivningar ur psykvården? Lobbyister? Fans?
Fanns det en plan eller var allt ett sammanträffande? Alla
dessa tankar gick genom mitt huvud. Fight, flight eller berätta om hur
PA-byrån Nordic Public Affairs tog över Liberalerna som var alternativen.
Ingen av dem gick heller "ur rollen", när samtalet var över.
Efteråt sa ägaren av NK bokhandel att det var det
märkligaste författarsamtal hon haft under hela sin tid där.
Än idag har jag ingen som helst aning om vem
UFO-Sverigeprästen, de två bananerna eller hunden var. Men man kan hoppas att
de en dag kommer ge sig till känna.
Eller att de åtminstone läste det enda exemplar av boken NK
bokhandel sålde den dagen.
Johannes Klenell,
kulturredaktör.
